Plötsligt vet jag inte längre var jag står..

Nollning i morgon, massa plugg som inte hunnits med. Sex kartonger kvar att packa upp. Borra, spika, fixa. USCH.
Tänk vad tiden går, jag vet fan inte längre var jag står. Varför får man alltid denna jävla panik. Måste ju finnas dom som har det värre än mig.

Är det någon som vill ha chips? Dom var inte goda.

det fanns en tid då jag kunde vara mitt rätt jag,
men det var länge sedan då var jag bara barn.
full av liv, jag ville veta allt.
intensiv, våga känna känslorna dansa fram
någonstans på vägen blev det fel, det blev ett spel
och jag förlorade mot mig själv och den jag är



Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0