Varning
Detta blir ett inlägg i de lite känsligare och privata ämnet och jag varnar redan nu att ni inte behöver läsa det men jag behöver skriva det.
Ni får tycka de e larvigt om ni vill, jag skiter i vilket.
En vän sa till mig häromdagen när vi pratade relationer att man kan inte börja tycka om någon om man inte tycker om sig själv. Jag har klurat på detta sedan dess och det är banne mig det mest logiska jag hört på länge.
Och det förklarar varför mitt liv ser ut som det gör numera.
Självförtroendet dog totalt någonstans runt när jag var 18. Och när jag tänker efter blir det bara värre och värre hela tiden, nästan lite sjukt ibland. Paranoida tankar, jag tror alltid att folk jag möter på gatan, sitter i samma rum med etc. tänker saker om mig eller pratar skit. Jag märker på folk väldigt ofta, särskilt om jag säger att jag tränar så ser man reaktionen och tanken som susar innanför deras pannben, att jag bara är nån tjockis som aldrig tränat i hela mitt liv och de tror jag är värdelös på det. Om man sedan berättar för någon att jag tränade 9-11 pass i veckan förr och tävlade internationellt så tror folk att man ljuger, ser det ut som alla fall.
Men man kan ju inte leva på gamla meriter, man får ju bara gilla läget helt enkelt.
Wikipedia säger att ” Självförtroende är individens tilltro till sin förmåga att prestera. Det kan röra sig om arbete, skola eller sociala sammanhang. Självförtroendet kan variera från dag till dag och det kan höjas genom bekräftelse utifrån, eller tillfälligt höjas under exempel alkoholpåverkan. Självförtroendet kan snabbt tränas upp. Många blandar ihop begreppet med självkänsla, som är något helt annat.”
De enda gångerna jag tror på mig själv är i idrottssammanhang, och inte vad som då, bara sådan jag vet jag kan, som jag har nött i flera år, och det är ju inte så mycket då utan bara på mattan eller på rugbyplanen jag känner mig självsäker. Socialt är det värre, förr hade jag sjukt bra självförtroende socialt, antagligen för bra så att jag tömt ut allt för resten av livet och nu är det som det är.
Just nu räknar jag bara dagar tills jag kan lämna Växjö till sommaren. Få börja om någon helt annanstans och försöka igen, precis som jag trodde när jag lämnade Oskarshamn för Växjö, fast här blev det bara sämre än tidigare så jag hoppas nästa flytt medför något bättre. Ibland känns det som jag inte skaffat en enda riktig vän i Växjö, ingen sån där oslagbar alla fall.
Och snälla prata inte med mig om detta inlägg när vi möts.
Ni får tycka de e larvigt om ni vill, jag skiter i vilket.
En vän sa till mig häromdagen när vi pratade relationer att man kan inte börja tycka om någon om man inte tycker om sig själv. Jag har klurat på detta sedan dess och det är banne mig det mest logiska jag hört på länge.
Och det förklarar varför mitt liv ser ut som det gör numera.
Självförtroendet dog totalt någonstans runt när jag var 18. Och när jag tänker efter blir det bara värre och värre hela tiden, nästan lite sjukt ibland. Paranoida tankar, jag tror alltid att folk jag möter på gatan, sitter i samma rum med etc. tänker saker om mig eller pratar skit. Jag märker på folk väldigt ofta, särskilt om jag säger att jag tränar så ser man reaktionen och tanken som susar innanför deras pannben, att jag bara är nån tjockis som aldrig tränat i hela mitt liv och de tror jag är värdelös på det. Om man sedan berättar för någon att jag tränade 9-11 pass i veckan förr och tävlade internationellt så tror folk att man ljuger, ser det ut som alla fall.
Men man kan ju inte leva på gamla meriter, man får ju bara gilla läget helt enkelt.
Wikipedia säger att ” Självförtroende är individens tilltro till sin förmåga att prestera. Det kan röra sig om arbete, skola eller sociala sammanhang. Självförtroendet kan variera från dag till dag och det kan höjas genom bekräftelse utifrån, eller tillfälligt höjas under exempel alkoholpåverkan. Självförtroendet kan snabbt tränas upp. Många blandar ihop begreppet med självkänsla, som är något helt annat.”
De enda gångerna jag tror på mig själv är i idrottssammanhang, och inte vad som då, bara sådan jag vet jag kan, som jag har nött i flera år, och det är ju inte så mycket då utan bara på mattan eller på rugbyplanen jag känner mig självsäker. Socialt är det värre, förr hade jag sjukt bra självförtroende socialt, antagligen för bra så att jag tömt ut allt för resten av livet och nu är det som det är.
Just nu räknar jag bara dagar tills jag kan lämna Växjö till sommaren. Få börja om någon helt annanstans och försöka igen, precis som jag trodde när jag lämnade Oskarshamn för Växjö, fast här blev det bara sämre än tidigare så jag hoppas nästa flytt medför något bättre. Ibland känns det som jag inte skaffat en enda riktig vän i Växjö, ingen sån där oslagbar alla fall.
Och snälla prata inte med mig om detta inlägg när vi möts.
Kommentarer
Trackback
